Beauty of Mind

Hallänningar måste vara bland de mest gnälliga människor som finns på jorden. Fulla av självrättfärdighet och visdom pekar de finger åt allt och alla andra. Hallandsposten är bra på att uppmärksamma detta, dock måste man betala för att läsa hela nyheten men det behövs knappast. Rubrikerna talar för sig själva. Några av de största debatterna i Halmstad rör tex HUNDAR. Just det. Varken svältande barn, krig eller katastrofområden, utan HUNDAR: 

 

 Är huvudet dumt så får kroppen lida, brukar det heta. Den stora frågan är ju varför en 49årig man kör moped?

 

 

 

Älska belgare! Även om jag inte är speciellt förtjust i att ställa själv så åkte jag och maken ner till Ivö för belgarspecialen där den 9/5 eftersom "min" uppfödare skulle ställa sina jyckar. Massor med belgare och goda vänner, blir inte mycket bättre än så! Jag fick även träffa Gideon som har agerat terapihund åt mig i ett par veckor och det var underbart! Jag är såklart oerhört stolt över "våra" hundar från Flisdaelen's och det är hennes bilder jag delar här.

 

 

 

Det som jag har förlorat och upplever att jag fortsätter förlora är familjemedlemmar och viktiga inslag i livet (huvudsaklig inkomstkälla, familjemedlemmar, fotfäste) som har funnits där under en lång tid och inneburit trygghet. Det bara rycks undan och även om jag har mötts av stor empati bland mina absolut närmaste så känns det ensamt ändå. Ensam och kallt och fullständigt obegripligt. Jag har aldrig egentligen reflekterat över att mina nära och kära ska dö. Hur dumt den än låter med tanke på vad jag arbetar med, så har jag alltid lyckats skjuta bort tanken på att det här är något som jag inte bara ska möta som vårdpersonal utan som anhörig själv. Bra jobbat... Jag har inga problem med det i min yrkesroll men privat är jag ett riktigt emotionellt vrak när det gäller den här typen av inslag i livet. Det man aldrig kan rymma från. Jag misstänker att om man vägrar se det, vägrar möta sjukdom och död, så äts man upp inifrån till slut. Hur dåligt jag än mår så är jag fortfarande funktionell och gör mitt yttersta för att hjälpa till även om det inte räcker alltid. Jag är rädd för den dag då det bara rinner över och jag inte har något mer att ge. Varken ilska eller sorg. Bara.. ingenting.

Den här fascinationen för Star Wars gubbar har jag nog aldrig förstått mig på...

 

 

Något som jag däremot själv gillar att fynda på loppisar landet runt, är kristallföremål... Orreford och Kosta Boda hör till favoriterna. 

Dagarna är varandra lika i det mesta men å andra sidan kan det svänga snabbt. När det är bra är det bra och när det är dåligt är det riktigt dåligt. Det är svårt att förklara för någon som inte har varit anhörigvårdare hur det känns och vad man går igenom. Överlag är det positivt men det är också väldigt emotionellt dränerande och man behöver mycket andrum när tillfälle ges. Nu har jag tur som är omgiven av vänner och familj här så för det mesta har jag bara några steg till ett andrum. Jag är mycket tacksam för alla som hjälper oss, och mig, i det här.

När jag gifte mig valde jag helt nya ringer. Nu i efterhand hade det gått lika bra med begagnade ringar från någon annans kärlekshistoria. Ganska romatiskt att tänka så va? Antika ringar och örhängen, vissa spårade hela vägen till sena 1800-talet. Ganska häftigt faktiskt. Den som köper smyckena och gör om dem (eller putsar upp) bär ju runt på en del historia. Dessutom är det 23 karat... det får man inte tag på idag på Guldfynd. Det är som mest 18 karat som gäller idag. Men så här såg det ut i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet.

 

http://www.tradera.com/vigselring-guldring-23-karat-akta-rent-guld-16-antik-vintage-auktion_240501_179449060

 

http://www.tradera.com/antika-orhangen-guld-18-karat-ring-creol-sten-kiruna-1900tal-auktion_240601_179141577

Jag motsätter mig på inget sätt andras religionsval eller religionsutövande. Det är en laglig och helt legitim rättighet att tro vad man vill. Jag tex är en uttalad agnostiker. Jag respekterar så klart att mina anhöriga utövar sin tro. Vad jag däremot sätter mig emot är att jag ska förväntas delta eller att någon ska försöka "frälsa" mig mot min vilja. Det är inte för att jag hånar deras som jag rymmer när det är bönemöten utan för att jag tycker att det är ett hån mot den fria viljan att försöka dra med andra i religiösa aktiviteter. Det är direkt kränkande och förnedrande att lägga en hand på mitt huvud och börja uttala välsignelser. Jag tycker dessutom att det för min del skulle vara direkt ointelligent att sitta och tacka någon gud för livet när min nära anhörige i princip dog i februari och det som räddade denne var 1) JAG och min MAKE och 2) fantastiskt AMBULANSPERSONAL och 3) en duktig LÄKARE. Gud ringde inte ens ambulansen. Det är jag som ser till att det överhuvudtaget blir någon omvårdnad. Gud varken tvättar, diskar, städar, krossar mediciner eller sondmatar. Av respekt för verkligheten går jag hemifrån när det är dags för möte. Faktiskt. Jag anser mig ha rätt till det.

 

Omvänt så vet jag att det då skulle kunna påstås att det är på grund av min bristande tro som jag har haft det så pass svårt som jag har i livet. Jag utsätts ju onekligen för det mesta lidande som en människa kan utsättas för. Hela det systemet med att det är ditt eget fel att saker som egentligen står utanför ens egen kontroll ska kunna påverkas genom TRO är faktiskt.. direkt... ologiskt. Första person som utan mitt samtycke lägger en hand på mitt huvud och försöker be får en käftsmäll. 

Ja hörrni ni ska få lite uppdatering om hur det funkar. Jag har alltså flyttat för att vårda en nära anhörig som är mycket sjuk och inte klarar sig själv i hemmet. Det är upp och ner känslomässigt och man får ta dag för dag. Vissa dagar är bra vissa sämre. Jag har dock ett mycket gott supportsystem här av vänner och familj som finns för mig hela tiden. Jag har även tillgång till en skock galna hundar när jag behöver rensa tankarna och komma ut. För det är mycket som händer i huvudet. Många tankar och funderingar och oro inför det ena och det andra. Överlag mår jag som väntat, varken bra eller dåligt. Jag tar det för vad det är just nu och tänker sällan mer än en vecka framåt. Jag vill bara att det här ska bli så bra som möjligt. Efter det kanske jag kan ta itu med mig själv. Och alla ni som jag känner vet ju vart jag är och ni är välkomna när ni vill. Det är sjukstuga men det finns ljusglimtar även här. Och jag har kaffe. ;-)

För en månad sedan förändrades mitt liv. Det kommer aldrig att bli som förr, på både gott och ont. Vad jag däremot har lärt mig är vad som egentligen är viktigt i livet. Varken karriär eller pengar kommer i närheten av det. Därför slutar jag arbeta och flyttar, för att göra det enda som känns rätt; vara nära dom jag älskar.

Alltså... man måste skratta åt det mesta här i livet får jag ofta sagt till mig. Då tänker jag skratta åt småbarnsföräldrar idag. Jag har full förståelse för att livet handlar om avföring, mask, löss och spyor när man har småbarn, vad jag inte förstår är varför man utgår ifrån att resten av världen är lika intresserad som en själv av ens avkommas avföring. Hänger ni med? I reklamen för Familjen annorlunda konstaterar en mamma nämligen att de "nog har roligare" än andra familjer samtidigt som kameran zoomar in på kiss på golvet. Nej men vet ni vad, i ärlighetens namn har jag svårt att se hur dina barns fekalier och kiss och spyor och löss och springmask och kladd och skrikande (för FAN vad barn skriker) hade gjort mitt liv roligare. Jag tror faktiskt inte det. Behåll gärna den delen! Jag har ställt upp rätt bra i mina dagar och bytt blöjor och blivit nedspydd och köper det för att jag älskar ungarna, men hade jag velat ha det så hela tiden själv med 10 stycken ungar som gjorde exakt samma sak hela tiden? Jag tänker varken säga ja eller nej för nu är frågan varför andra människor som råkar ha barn ständigt inbillar sig att alla andra också är sugna på just det där... bajset. För det är faktiskt en jävla massa. Jag blir inte det minsta övertygad om att 10barnsföräldrar har det roligare än vad jag har det. Jag tror inte att lycka definieras i antal avkommor. Hon skämtade säkert och alla mammor som finner lycka i sin självuppoffring nickar nog men jag nickar inte alls. Jag tycker inte om bajs. Jag tycker inte om kiss heller. Och inte löss. Och inte springmask. Jag tycker inte om nånting som har med sånt att göra. Jag kan hantera det men jag önskar mig inte det. Alla föräldrar verkar tro att det kommer någon guldmedalj på posten om man förringrar sina barnlösa vänner som minsann inte vet hur det är att ha barn. Då är man lite duktig själv. Var det här en liten tagg i hjärtat? Då tycker jag att du ska googla på bajs, barn och förälder så kommer det garanterat ca 1 miljon bloggar om exakt det ämnet så ska vi se vem som har rätt och vem som har fel.

Jag undrar hur det står till med vården i Halmstad när en vårdcentral ger detta svar till ett våldtäktsoffer som söker hjälp och stöd efter en våldtäkt: Av polisutredningen framgår att 18-åringen på morgonen efter våldtäkten försökte få tid vid en vårdcentral för att få sina skador dokumenterade. Men hon ska då ha fått svaret att akuttiderna var slut och att hon kunde återkomma morgonen därpå. 

För det är väl inte så här att det är extremt viktigt att säkra spår så fort som möjligt och erbjuda stöd och vård? Bevisen försvinner för varje minut som går. Det är väl inte så att man ska behöva gå runt med en våldtäktsmans sperma svett och skit på sin kropp längre än nödvändigt? Det kanske möjligtvis hade gått att fråga en läkare på vårdcentralen om han kunde klämma in en våldtagen tjej på sin lunch eller så? Så vitt jag vet så måste en läkare erbjuda en patient vård eller försäkra sig om att någon annan behandlare gör det. I det här fallet är det vården som har brustit mot patienten. En kvinna som har råkat ut för något av det mest förnedrade och smärtsamma som en människa kan utsättas för. Konstigt att det inte finns förtroende för vården!  Läs artikeln här. Blir det inte en granskning av denna vårdcentral så är det ju klart bevisat att kvinnor saknar värde i det här samhället och att Halmstad bara bryr sig om pengar och inte människor. 

 

Jag hoppas att den här kvinnan har fått stöd och hjälp. 

Expressen har nu dragit igång #akutkollen vilket jag tycker är ett bra initiativ. I princip ska det ju till att media uppmärksammar något och utomstående granskning innan det händer något i vården. Jag har tidigare skrivit lite om mina egna erfarenheter från vården men det finns mer, mycket mer. Jag har spenderat många kvällar på akuten i Halmstad och jag har en hel del att säga om hur man blir bemött där. Jag har aldrig gillat läkare, därför att flertalet läkare som jag har blivit undersökt av har varit riktiga jävla svin till översittare som tror att de känner mig bättre än jag känner mig själv. Det gör ingen. Inte minst blev jag ytterst besviken på den läkare som frågade om jag hade mensvärk när jag i själva verket hade njursten.

 

Föreställ er: Halmstad, hösten 2009. Jag gick hela dagen med fruktansvärda buk och ryggsmärtor. Jag förstod själv att något var fel men skulle jobba och höll ut. Vid 19.30 tiden svimmade jag av smärta inne på toaletten när jag för femte gången den dagen försökte kissa men inte kunde. Smärtan var olidlig och jag körde hem. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa att man ska kolla upp buksmärtor och så hamnade jag på akuten. Jag fick vänta i ca 1 timme. Jag hade sådana smärtor att jag inte kunde sitta stilla utan gick av och an, och jag kunde inte se att någon annan blev uppropad från väntrummet. De andra som satt där verkade inte ha ont utan satt och snorade och kollade oberört på tv medan jag vände och vred på mig. När jag väl fick komma och träffa en läkare så frågade han i första hand om jag hade mens, som att det var en anledning till varför en vuxen kvinna söker sig till akutvården? Förnedrande och diskriminerande. Jag fick lämna ett urinprov som bestod av grumligt blod, och efter ungefär en timme av att ha lyssnat på hans meningslösa ihåliga skämt och trams så kom han fram till att mina besvär lät som njursten men det var omöjligt för så unga kvinnor drabbades inte av det och sen så hade jag inte nog ont för det. Själv hade jag misstänkt njursten eller njurbäckeninflammation från början givet av mina symptom. Jag fick dock en kramplösande spruta och 15 min senare släppte min smärta. Han gav då med sig och sa att det nog kanske var njurgrus men minsann ingen sten för jag var dels för ung och dels inte nog smärtpåverkad (det är intressant det där med att om man inte skriker och gapar som en tjurig unge så har man inte ont). Jag hade alltså haft så ont att jag trodde att jag skulle dö men det uppfattade väl inte läkaren eftersom jag är den "tysta starka typen". Jag skickades hem med smärtstillande medicin och följande månad kunde jag inte röra mig normalt. Min make fick hjälpa mig när jag skulle duscha och klä på mig. Efter exakt 5 veckor kissade jag ut en sten som var 5x5 mm. Jag vet det för jag fiskade upp den från toastolen och mätte den. Jag hade då knappt kunnat röra mig på 5 veckor pga smärta när den när stenen roterade genom min kropp, ner mot urinblåsan och sedan låg där och snurrade. Smärtan när den väl skulle ut ska vi inte tala om. Men jag var för ung för njursten och inte nog smärtpåverkad. Jag uppfattade det som att han tyckte att jag var en liten gnällig kvinna som antagligen hade meeeensvääärk och inte kände min kropp nog väl. I själva verket dör (njuren blir varfylld och varet har ingenstans att ta vägen för att en sten täpper till urinledaren) man av njurstensanfall om man inte får hjälp att passera stenen. Jag anser att läkaren missade väsentliga delar fast han själv misstänkte njursten. Tex fick jag ingen röntgen. Det hade gett svar direkt på plats om huruvida jag hade en sten och om den var för stor för att kunna passera eller om det "bara" var grus. Tänk om stenen aldrig hade kommit ut?

 

För er som inte vet hur en njursten ser ut: 

 

 

Även om jag inte gillar kylan så måste jag erkänna att det är vackert när snön ligger vit och solen skiner eller belysningen lyser upp mörkret. Vinter i Halmstad.